Etiketter

, , ,

Ostron i l'Herbe

Den 14 februari 1980 blev jag vegetarian. Jag var 17 år och hade läst en bok som skakade om mig (Att vara fri, av Jeddu Krishnamurti), samt en del andra intressanta böcker, som t.ex. Per Ragnars antologi ”därför är jag vegetarian”. Och så tog jag mitt beslut. Principfast som jag är så har jag upprätthållit denna kulinariska inriktning sedan dess, med små variationer. Vegan har jag aldrig varit – för att jag älskar ost och andra mjökprodukter, men också för att det blir socialt extremt komplicerat.

Det var främst ett ideologiskt beslut, utifrån tankegången att det är ett övergrepp mot andra levande varelser att döda dem för sin höga njutnings skull, särskilt med tanke på att man kan äta gott och närande utan inslag av dödade djur. Sedan dess har förstås många andra anledningar bidragit till min principfasthet, som t.ex. hälsoaspekten, miljöaspekten (det går åt enormt mycket mer vatten och jord för att få fram en viss mängd köttprotein, snarare än att äta det man odlar direkt), eller en rent nationalekonomisk aspekt på det hela.

Jag har varit mer eller mindre strikt genom åren – ett tag var jag rätt så extrem, i det att jag undvek, kött, fisk, ägg, svamp, lök, alkohol, kaffe, te och en mängd andra ”olämpliga” substanser för en ”hardcore-vegetarian”. Med åren har jag blivit mer tillåtande, mer liberal, och det enda jag fortfarande är stenhård och kategorisk mot är kött och fisk. Min ökade liberalism har framför allt sociala orsaker, men också för att jag vill vara mer tillåtande gentemot mig själv. Det finns inget självändamål i att vara en asket.

Denna strikthet har även omfattat skaldjur – något som fick en ovanlig ände, i och med att jag och min kära hustru började hålla just denna kärlekskurs Livets Goda i södra Frankrike. Göran, en av våra värdar på Chateau Garreau, påstod nämligen att ostron smakar fitta, något som självfallet framstod som helt oemotståndligt, och gränslöst frestande. Ett mer oöverträffat argument för mig att smaka något över huvud taget har jag varken hört före eller efter detta tillfälle.

Detta ledde dock till en liten inre kris hos mig. Ska jag verkligen bryta mot mina principer, och pröva något som i praktiken är animaliskt? Ska jag verkligen bryta min närapå 30-åriga identitet som vegetarian? Är det verkligen värt Det? Då drog jag mig till minnes att Linda McCartney brukade ha principen att hon inte åt något som hade ögon som kunde titta på henne. Ostron har inga ögon.

Huspassage i L'Herbe

Sagt och gjort – här skulle prövas ostron. Så under vår tredje kurs i Frankrike, en solig och varm dag i oktober 2007, åkte vi med vårt kursgäng till Atlantkusten, och i l’Herbe, en liten by helt nära Cap Ferret, på en liten utomhusservering alldeles i anslutning till ostronodlingarna, provade jag ostron – och fann dem högst delikata! Lite skum konsistens, och helt klart en annorlunda smak – väldigt mycket hav.

Nu är frågan – smakade ostronen fitta? .. Vid första provsmaket kan jag inte påstå att överensstämmelsen var sådär slående – men visst fanns det vissa likheter. Dock fick jag mig en verkligt intressant insikt bara någon timme senare, då vi gick ner till havet för att bada. Jag tog mig nämligen då en liten provsmak på min kära hustru, EFTER att hon hade badat i havet, var lite salt, blöt och nerkyld – och tänka sig – Jennie smakade ostron! Fantastiskt.

Med andra ord – ostron kanske inte smakar fitta – men en fitta kan definitivt smaka som ostron, under rätt omständigheter. Lagom kallt havsvatten kan alltså göra susen.

Jennie badar i havet

Sensmoral – pröva allt som kan ge dig mer njutning och nya sensationer! Det gör livet rikare, roligare och härligare!

Annonser